Zacharias Topelius blev 80 år och skrev dagligen i mer än 70. Omfattningen och framför allt mångfalden i hans skriftställeri är imponerande. Topelius levde bokstavligen med pennan i handen, han skrev om allt som pågick omkring honom och inom honom, och han behärskade ett stort antal litterära genrer. Han höll god ordning på sina papper och sparade allt, vilket har lett till att en stor del av det han skrev finns bevarat, också som manuskript.
Största delen av Topelius skriftliga kvarlåtenskap finns bevarad i Helsingfors universitetsbiblioteks handskriftssamling. Topeliussamlingen består av 8,6 hyllmeter i 132 kapslar. En stor del är manuskript till sådant som senare tryckts, men i samlingen ingår också en hel del material som aldrig utgivits i tryckt form, t.ex. tusentals brev, flera anteckningsböcker, journaler och krönikor över både personliga och politiska ämnen. Därtill kommer allt från kontoböcker till julklappsrim. Det finns också skönlitterära manuskript som aldrig utgivits, bl.a. till s.k. tillfällesskådespel skrivna för någon speciell fest eller högtid, och till noveller och dikter, särskilt från ungdomstiden, som av författaren eller någon annan inte godkänts för tryckning. Dessutom finns utkast och idéer, varav åtskilliga förverkligats och tryckts, andra inte.
Oftast bad Topelius sina förläggare förstöra manuskripten efter sättningen, men en del tryckmanuskript finns bevarade. Till dem hör skådespelet Regina von Emmeritz och romanen Planeternas skyddslingar. Alla manuskript, både ofullständiga och kompletta, kommer att beskrivas och redovisas inom utgåvan Zacharias Topelius Skrifter (ZTS). Detta ger nya möjligheter för forskare och andra intresserade att jämföra olika versioner och fördjupa sig i Topelius verk och hans sätt att arbeta.
Handskrifter av Topelius finns förutom i Helsingfors universitetsbibliotek också i andra arkiv. Bland annat finns flera hundra brev hos Svenska litteratursällskapet i Finland och Finska litteratursällskapet, samt i Bonniers arkiv. Brev av Topelius finns i många skandinaviska vetenskapliga bibliotek och sannolikt också i privat ägo.
Topelius publicerade verk omfattar omkring 15 700 tryckta sidor. Mycket av det som Topelius skrev kom ut i flera upplagor redan under hans livstid. Första delen av Läsebok för de lägsta läroverken i Finland, Naturens bok (1856) utkom i tretton upplagor före Topelius död 1898 och andra delen, Boken om vårt land (1875), i åtta. Oftast var upplagorna reviderade. Topelius ville själv korrigera eventuella fel som smugit sig med i tidigare upplagor och ofta ändrade han och skrev om långa partier.
Topelius livsåskådning genomgick genomgripande förändringar under hans långa liv, vilket föranledde honom att ändra eller till och med att skriva om hela verk. Av t.ex. Hertiginnan af Finland finns det tre sinsemellan olika versioner: en som gick som följetong i Helsingfors Tidningar våren 1850, en som gavs ut som bok samma år och en helt omskriven version från 1881. – Arbetet med den textkritiska upplagan omfattar inte tryck från tiden efter Topelius död.
Inte heller Topelius journalistiska produktion ingår i beräkningen. Han var redaktör för Helsingfors Tidningar i tjugo år och skrev så gott som ensam allt material för tidningen, som kom ut två gånger i veckan. Också efter att Topelius avgått som redaktör fortsatte han att medverka som skribent i Helsingfors Tidningar. Detta material är överväldigande rikt och består av allt från korta notiser till långa reportage, resebrev, recensioner, noveller och dikter. De så kallade Leopoldinerbreven är ett exempel på ett nyskapande och personligt bidrag till tidningen. Han bidrog också till flera andra tidningar.
För projektet Zacharias Topelius Skrifter är det omfattande materialet en enorm utmaning. Förhoppningen om att kunna ge ut allt som Topelius någonsin skrivit har visat sig praktiskt omöjligt att förverkliga. Projektet strävar dock efter en så komplett utgåva som möjligt.
Flera omständigheter underlättar det praktiska arbetet. Topelius skrev så gott som felfritt redan som ung. Han var en pedant som aldrig slarvade med t-strecken eller glömde bort ett kommatecken där han hade tänkt sig ett. Dessutom är hans handstil prydlig och lättläst till och med då han gjorde snabba anteckningar och utkast. Också hans korrigeringar i egna manuskript är tydliga. Såvida pappret inte har slitits eller bläcket lösts upp är det mesta läsligt.