Anvisningar  
Om Topelius
 

Barnlitteratur


I Trollsländan. Tidning för Barn och Ungdom medverkade Topelius flitigt med bidrag, bl.a. med ett par pjäser under rubriken »Vinterlek».

Topelius etablerade med sina sagor, dikter, visor och pjäser för barn en ny konstform i Finland: barnlitteraturen. Han har kallats den första stora författaren på svenska för barn, och han präglade de nordiska barntidningarna från mitten av 1800-talet ända fram till första världskriget. I ett nordiskt sammanhang och mot bakgrund av hur barnboksmarknaden i stort såg ut under 1800-talet ter sig Topelius tankar om barn och barns läsning som nya och pekande framåt. Han förebådade bl.a. Ellen Key som utropade 1900-talet till barnets århundrade. Topelius var så kvalitetsmedveten vad gällde barnlitteratur överhuvudtaget och hade så seriösa avsikter med sina egna verk att forskare har talat om ett barnlitteraturprogram.

Topelius var romantiker och vände sig emot upplysningstraditionens stränga och moraliska barnuppfostran. Han var tidig med att betona betydelsen av att läsningen skulle anpassas till barnets nivå och framhöll känslans och fantasins betydelse för barnet. Topelius talade direkt till barnen med pronomina jag, du och vi, och skapade därmed en känsla av gemenskap. Det och hans val att kalla sina barnpjäser för lekar – gärna uppdelade i »äfventyr», i stället för akter – är bara exempel på hans pionjäranda.

Sagor

Topelius debuterade som barnboksförfattare med Sagor 1847, två år efter att diktsamlingen Ljungblommor hade utkommit. Fram till 1852 utkom ytterligare tre samlingar sagor, övervägande på prosa men också på vers. Redan som barn hade han skrivit historier och sagor för sin syster och sina vänner i Nykarleby. Att i sagan vända sig till både vuxna och barn var helt traditionsenligt. Men Topelius har förklarat att han som förälder upplevde att den befintliga läsningen för barn inte var tillräcklig. Som författare för barn ville han fylla »en lucka i folkets uppfostran», med den uttryckliga ambitionen att låta barnen vara barn och inte göra dem brådmogna.

Folksagor och konstsagor var inspirationskällor för Topelius. Han beundrade Elias Lönnrot, som hade sammanställt finsk folkdiktning till nationaleposet Kalevala. Topelius var bekant med folkdiktningen också hemifrån, eftersom hans far, Zacharias Topelius d.ä., hade insamlat finsk folkdiktning. Topelius höll Henrik Reuterdahls urval på svenska av bröderna Grimms folksagor, Julläsning för barn (1837 och 1838), för en utmärkt barnbok. Också H.C. Andersen var en stor inspiratör. I Sverige såg han i Carl Anton Wetterbergh, känd som »Onkel Adam» och de svenska barnens sagofarbror, en själsfrände och barnboksförfattare med samma ideal som han själv. Flera av de verk som ingick i de fyra samlingarna Sagor, t.ex. »Tomtegubben i Åbo slott» och »Pikku Matti», har getts ut ännu under 1900-talets andra hälft och in på 2000-talet, också i översättningar.

Barntidningen Eos

Eos, Finlands första barntidning, började utkomma 1854. Topelius skrev programförklaringen »Eos, en tidskrift för barn», publicerad i Helsingfors Tidningar i december 1853. Artikeln uttrycker också författarens eget program för barnlitteraturen. Honnörstanken här är att den som talar till barnen ska anta samma okonstlade perspektiv på livet och världen som de. Därutöver utmärks programmet av Topelius önskan att ingjuta gudfruktighet, fosterlandskärlek och föräldravördnad i de unga läsarna – med fantasin och leken i behåll. Allt skulle hellre »inlefvas, än inläras». Han ogillade påtvingad religiositet lika mycket som tunga moralkakor. Topelius ondgjorde sig över ett samtida överflöd av skrämsellitteratur och tanklös underhållningslitteratur. Han ville ha en utgivning av barnlitteratur driven av kvalitativa intressen framom ekonomiska. Lämpliga ämnen till barnböcker finns i barnens egen tillvaro. Topelius utvecklade sitt program i artiklar i Helsingfors Tidningar och i tidskrifter, i förordet till första samlingen av Läsning för barn (1865), samt i korrespondens, inte minst med Onkel Adam. Topelius syn på barn, relevant för hans åsikter om barnlitteratur, står sammanfattad i kapitlet »Barnet» i den postumt utgivna Blad ur min tänkebok (1898).

Eos utkom till 1866 med 24 nummer om året. Topelius medverkade under de första åren i nästan varje nummer. Senare var bidragen färre men han var delaktig i alla årgångar. Flera kända sagor som »Hallonmasken» och »Walters äfventyr» publicerades först i Eos. Topelius medverkade flitigt med bidrag också i barntidningarna Trollsländan (1868–1873), Nya Trollsländan (1885–1892) och Sländan (1895–1899). Alla hade anknytning till familjen också via dottern Toini Topelius som var redaktör. Eos stod som modell för barntidningar i hela Norden, bl.a. för Onkel Adams Linnea. Alli Trygg-Helenius, redaktör för den nya Eos i nykterhetsförbundets regi från 1893, har i ett brev till författaren smickrande sagt att »en barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!».

Översättningar och bearbetningar

Topelius bearbetade och översatte flera sagor från tyskan. Gränsen mellan »översättning» och »bearbetning» är svår att dra. – När har Topelius skapat en egen version av ett verk, och när har han översatt det och bara gjort några små »förbättringar»? Det kan vara svårt att skilja på vad som är Topelius eget och vad som är lånat.

Det var en kulturgärning att göra kända berättelser på främmande språk tillgängliga för en publik i Finland. Topelius har identifierats som översättaren bakom Barnträdgården. Små Berättelser och dikter för den första ungdomsåldern (1853), ett urval »fritt bearbetade» verk ur bröderna Grimms Kinder- und Hausmärchen (1812–1819). Han översatte och bearbetade också Oskar Pletschs bilderbok Barndomsbilder (1862). 

Läsning för barn

Topelius skrev för barn under femtio år. Den mest omfattande samlingen med verk för barn är Läsning för barn. Första–Åttonde boken (1865–1896). Det är också den han är mest känd för. Läsning för barn har funnits i de flesta finländska och i många rikssvenska hem. De första fem delarna trycktes flera gånger om under Topelius livstid, ett par av dem upp till fem–sex gånger. Läsning för barn har utkommit på finska, Lukemisia Lapsille, i flera översättningar och många upplagor från 1874. Flertalet av verken i samlingen hade först publicerats i någon barntidning. Merparten av sagorna i de fyra samlingarna Sagor ingår också i Läsning för barn. Topelius bearbetade flera av de tidigare publicerade verken inför utgivningen av Läsning för barn, men skrev också ett sjuttiotal nya. Det totala antalet sagor, dikter och skådespel uppgår till nästan 270. Topelius författade mer än så för barn. Men de åtta böckerna rymmer mycket med sitt omfång och långa tidsspann.

Folkskollärarinnan Sofi Almqvist gav ut Läsning för barn i urval för skolan i två band 1890 och 1891. Skolutgåvan bidrog på ett betydelsefullt sätt till att Läsning för barn spreds i Sverige, men ledde också till att Topelius förlorade en del av kontrollen över utgivningen. Han fick knappt något betalt för skolutgåvan och såg den själv som »en gåva till Sveriges barn».

 

Bibliografi över Topelius böcker för barn »

Alfabetiskt register över Topelius verk för barn (PDF )»
Kronologiskt register över Topelius verk för barn (PDF) »

 

Lästips

Björken och stjärnan. Barn- och ungdomslitteraturen i Finland 1543–1899, red. Ritta Kuivasmäki, Marja Kukkonen & Marita Rajalin, Skrifter utgivna av Finlands Barnboksinstitut 24, Tammerfors 2001 (webbpublikation)
Brummer-Korvenkontio, Markus, Lapsuuden kirjat Suomessa 1799–1899, Helsinki: Helsingin yliopiston kirjasto & C. Hagelstamin antikvaarinen kirjakauppa 2000
Laurent, Kaarina, Topelius saturunoilijana, Helsinki: WSOY 1947
Lehtonen, Maija, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkökulmia Topeliukseen, Suomen nuorisokirjallisuuden instituutin julkaisuja 25, Tampere 2002
Taru ja totuus – Saga och sanning, Topeliussällskapets skrifter 3, red. Elina Pöykkö och Märtha Norrback, Helsingfors 2008
Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Femte bandet, Helsingfors: Schildts och Stockholm: Bonniers 1927
von Zweigbergk, Eva, Barnboken i Sverige 1750–1950, Stockholm: Rabén & Sjögren 1965