Topelius anses ha skapat den första självständiga barnlitteraturen på svenska och han satte modell för hela 1800-talet. Hans idéer om barndomen och barnuppfostran var nya inom barnlitteraturen och hans stil var modern i den svenskspråkiga kulturkretsen. Omkring 230 sagor, verser, sånger och sagospel tillkom från 1840-talet ända fram till författarens död 1898. Topelius var även banbrytande i Norden som författare av skådespel för barn. Barnen var inte bara åskådare utan också skådespelare. En grundtanke var att pjäserna inte skulle spelas utan lekas. De flesta av pjäserna kallas också för ”lekar” och delas in i ”äfventyr”, inte i akter.
Topelius var en tidningsredaktör i 30-årsåldern när han mellan 1847 och 1852 gav ut fyra små samlingar Sagor. Sagorna var både på vers och på prosa. De skrevs inte i första hand för barn, snarare var de ett uttryck för ett personligt behov av att skriva och sagan som form låg nära till hands. Topelius hade redan som barn skrivit historier och sagor för sin syster och sina vänner i Nykarleby. Han var intresserad av folksagor, säkert tack vare sin far, som hade samlat finsk folkdiktning, men också av den nyromantiska konstsagan. Topelius främsta förebild var H.C. Andersen, som skrev sagor för både barn och vuxna.
De första sagorna är mycket ojämna, vissa är direkta imitationer av Andersen eller andra kända sagor. Några av dessa har inte senare tryckts på nytt, dels på grund av litterära brister, dels för att de inte ansågs lämpade för barn. Småningom utvecklade Topelius sin syn på sagans pedagogiska syfte.
Den första barntidningen på svenska, Eos, började komma ut 1854. I december 1853 ingick i Helsingfors Tidningar artikeln ”Eos, en tidskrift för barn”, där Topelius manifesterar sin syn på barnlitteraturen och dess uppgift. Han betonar betydelsen av att fantasin utvecklas, men naturligt nog också vikten av gudstro och fosterländskhet. Dessa tankar utvecklade han ytterligare i november 1855 i den flerdelade artikeln ”Om läsning för barn”. Enligt Topelius var vissa folksagor olämpliga för barn eftersom moralen var alltför diffus och innehållet alltför grymt eller allegoriskt för att barn skulle förstå det. Han kritiserade även strikt moraliska sagor. I stället uppmanade han barnboksförfattare att se världen genom barnets ”objektiva” ögon.
Eos fick stå som modell för barntidningar i hela Norden, bl.a. för Onkel Adams (C.A. Wetterberghs) tidning Linnea. Ingen annan tidning höll emellertid kontinuerligt en så hög standard som Eos, främst tack vare Topelius många och innovativa bidrag.
En stor del av Topelius populära sagor, verser och sånger publicerades först i Eos, t.ex. ”Hallonmasken” och ”Walters äventyr”. Eos utkom fram till 1866 och Topelius medverkade i så gott som varje nummer. Han bidrog också flitigt till barntidningen Trollsländan som kom ut 1868–1873 och följdes av Nya Trollsländan 1885–1892 och Sländan 1895–1900. En stor del av bidragen trycktes senare i samlingen Läsning för barn som finns, eller åtminstone har funnits, i de flesta finländska och många rikssvenska hem.
Topelius bearbetade och översatte flera sagor från tyskan. Gränsen mellan ”översättning” och ”bearbetning” är svår att dra. När har Topelius skrivit en egen version av sagan och när har han översatt den och bara gjort några små ”förbättringar”? Det är ofta svårt att skilja på vad som är Topelius eget och vad som är lånat. Det ansågs som en kulturgärning att göra kända berättelser på främmande språk tillgängliga för en bred publik i Finland. År 1853 utgavs en samling sagor ”fritt bearbetade” från tyskan efter bröderna Grimms Kinder- und Hausmärchen (1812–1819), som kallades Barnträdgården. Små Berättelser och Dikter för den första ungdomsåldern. Sagosamlingen har identifierats som Topelius översättning, trots att hans namn inte förekommer i boken. Här använde Topelius samma metod som när han tidigare bearbetade folksagor. Han gjorde ändringar och tillägg för att tydligare få fram moralen i berättelserna och framhävde konkreta och komiska detaljer. Det ansågs att han förbättrade sagorna och gjorde dem mer lämpade som läsning för barn. För flera exempel på dylika bearbetningar, se bibliografin nedan.
Läsning för barn kom ut i åtta "böcker" mellan 1865 och 1896 samt i talrika nya upplagor redan under Topelius livstid. Läsning för barn blev genast mycket populär både i Finland och i Sverige. Innehållet består till stor del av bidrag i tidningen Eos och de andra barntidningarna som Topelius medverkade i, men han skrev också sagor och sånger enkom för Läsning för barn. Han både valde och bearbetade innehållet själv. Vissa av de gamla sagorna fick nya namn, eventuellt för att bättre passa läsarna i Sverige, men många sagor och sånger är också helt omskrivna. Innehållet är med andra ord noga genomtänkt vad gäller lämpligheten för barn i olika åldrar och har ett klart pedagogiskt program.
Åren 1890 och 1891 gav folkskollärarinnan Sofi Almqvist ut Läsning för barn i urval för skolan i två band. Skolutgåvan bidrog på ett betydelsefullt sätt till att Läsning för barn spreds, särskilt i Sverige, men ledde också till att Topelius förlorade en del av kontrollen över sina sagor. Han fick knappt något betalt för skolutgåvan och såg den själv som ”en gåva till Sveriges barn”.
Bibliografi över Topelius böcker för barn »
Alfabetiskt register över Topelius verk för barn (PDF )»
Kronologiskt register över Topelius verk för barn (PDF) »
Markus Brummer-Korvenkontio, Lapsuuden kirjat Suomessa 1799–1899, Helsinki: Helsingin yliopiston kirjasto & C. Hagelstamin antikvaarinen kirjakauppa 2000.
Ritta Kuivasmäki, Marja Kukkonen & Marita Rajalin (red.), Björken och stjärnan. Barn- och ungdomslitteraturen i Finland 1543–1899, Skrifter utgivna av Finlands Barnboksinstitut 24, Tammerfors 2001 (webbpublikation).
Kaarina Laurent, Topelius saturunoilijana, Helsinki 1947.
Maija Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkökulmia Topeliukseen, Suomen nuorisokirjallisuuden instituutin julkaisuja 25, Tampere 2002.
Valfrid Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Femte bandet, Helsingfors: Schildts 1927.
Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950, Stockholm 1965.